Nu börjar måndagen leda mot sitt slut.
Ligger i sängen med en kelsjuk Betty, fixar och donar med foton, funderar över om texten är nog bra, och allting annat.
Funderar även på hur morgondagen kommer se ut, har endel planer på försöka städa lite, kanske styra upp saker som vi bara skjutit på men förmodligen kommer vi imorgon känna att vi kan ta det en annan dag, Men på något sätt får vi varje dag att gå.
Samtidigt som jag gör saker, lyssnar på en historia någon berättar, så är det som att hjärnan är någon annanstans och saker som åker in i ena örat åker ut ur andra. Det är en konstig känsla, och jag hoppas ni slipper vara med om det.

Ikväll har jag varit förbi Johanna, sötaste hade en dvd att låna ut och några filmer.
Kändes lite konstigt att vara ensam en stund, var länge sen. Kändes dock skönt att träffa hon som får mig att må bättre, snacka lite skit och skvaller om människor man inte ens känner, allting som förut, som om ingenting har hänt.



- -
Alla fina blommor som har kommit, har inte ens tackat alla
Ett stort tack från hela familjen,
Ni är underbara och vet inte vad jag skulle göra utan allt stöd.

Och nu har jag suttit här för länge, kissen tröttnade på min mindre sociala tid för henne.
Så nu säger jag gonatt!
Sakta med säkert så börjar saker och ting smälta in, även om man inte har förstått det än så börjar bubblan klarna lite mer varje dag.
Timmar efter timmar tillsammans framför soffan, tvinga oss upp för att laga mat, diska, och lite kaffe. Även om allting är oerhört tungt så har vi varann och dagarna rullar sakta förbi.

Nu är det 8 dagar sen, även om man visste vad som väntade så går det inte förbereda sig på något sätt.
Men jag vet att det finns en väg fram, det gäller bara att hitta den.

Alla ni som hört av er, ringt och skickat sms,
även om jag inte svarat så betyder det mycket att ni bryr er.


Känner mig bara tom.